Genom andras ögon
Har just varit hos min psykolog. Har träffat honom ganska oregelbundet under snart ett års tid. Han är så jävla tjatig. Fattar ingenting. Antagligen jag som är otydlig och förklarar för dåligt, men det är enklare för mig att bli irriterad på honom än att försöka förklara ingånde hur jag känner, för det är så svårt. Workin' on it.
Han är ganska snygg. Mörkhårig, fina ögon, lite skäggstubb, i 30-års åldern... Usch, får dåligt samvete bara av att tänka så! Det är min psykolog och jag får inte inte inte tänka så. Eller det får man kanske, men jag vill inte.
Jag undrar vad han tänker om mig. Egentligen spelar det ingen roll. Fast eftersom det på ett vis påverkar mig så kanske det faktiskt är så att det spelar roll för mig.
Såhär tror jag att de flesta tycker om mig: knäpp, efterbliven, ful, tjock, ful röst, konstigt beteende, för slarvig, för oengagerad, för långsam i saker jag förtar mig, bla bla bla allt sånt tror jag och så ser jag på mig själv genom andras ögon. Men jag skulle aldrig våga fråga hur det verkligen är av rädsla för att upptäcka att det dom ser är ännu värre än jag kunnat föreställa mig.
Just nu, när jag läser igenom inlägget så slår det mig att jag kanske är rädd. Jag kanske är så jävligt rädd för vad han ska tycka o tänka på mig, så rädd att jag vänder det till att jag inte tycker om honom.
Fick precis ett sms från en jobbarkompis där vi bokade in datum för en liten utflykt vi ska på. Hämtade kalendern, kände att jag behövde ställa in, att jag inte vill åka för dom vill säkert inte ha med mig egentligen, och sen ser jag att han har skickat ett till sms där det står "fan vad skoj det ska bli!!!"
Det är nästan så jag börjar gråta. Av lättnad och av förtvivlan för vad jag egentligen utsätter mig för med alla dessa negativa tankar, som jag av nån anledning inte blir kvitt...
Han är ganska snygg. Mörkhårig, fina ögon, lite skäggstubb, i 30-års åldern... Usch, får dåligt samvete bara av att tänka så! Det är min psykolog och jag får inte inte inte tänka så. Eller det får man kanske, men jag vill inte.
Jag undrar vad han tänker om mig. Egentligen spelar det ingen roll. Fast eftersom det på ett vis påverkar mig så kanske det faktiskt är så att det spelar roll för mig.
Såhär tror jag att de flesta tycker om mig: knäpp, efterbliven, ful, tjock, ful röst, konstigt beteende, för slarvig, för oengagerad, för långsam i saker jag förtar mig, bla bla bla allt sånt tror jag och så ser jag på mig själv genom andras ögon. Men jag skulle aldrig våga fråga hur det verkligen är av rädsla för att upptäcka att det dom ser är ännu värre än jag kunnat föreställa mig.
Just nu, när jag läser igenom inlägget så slår det mig att jag kanske är rädd. Jag kanske är så jävligt rädd för vad han ska tycka o tänka på mig, så rädd att jag vänder det till att jag inte tycker om honom.
Fick precis ett sms från en jobbarkompis där vi bokade in datum för en liten utflykt vi ska på. Hämtade kalendern, kände att jag behövde ställa in, att jag inte vill åka för dom vill säkert inte ha med mig egentligen, och sen ser jag att han har skickat ett till sms där det står "fan vad skoj det ska bli!!!"
Det är nästan så jag börjar gråta. Av lättnad och av förtvivlan för vad jag egentligen utsätter mig för med alla dessa negativa tankar, som jag av nån anledning inte blir kvitt...
Kommentarer
Trackback
