Besvikelse - älskade pappa
Hej mina kära. Mitt samvete tynger mig inatt. Sen tre-fyra månader tillbaka upplever jag att jag har fått sämre kontakt/relation med min pappa. Mannen i mitt liv, min hjälte, min klippa, stöttepelaren.
Förut hördes vi av dagligen. Och jag frågade honom om allt, berättade allt. Nu glömmer jag liksom bort att höra av mig. Jag vet att jag är en av hans närmaste vänner också. Jag känner mig så skuldfylld, så tyngd av ånger över situationen som uppstått.
Jag blev väldigt besviken på honom i februari, egentligen var det kanske obefogat men situationen väckte sådan besvikelse. Sen dess har det varit såhär.
Jag är så ledsen. Kan det någonsin bli helt igen?
Nej, inte så länge du fortsätter glömma bort honom. Jag har ingen aning om vad som hände så klart, har inte följt din blogg så länge (hamnade här av misstag egentligen hehe) men oavsett vems fel det var så måste båda försöka! Hör han av sig till dig? Eller har båda slutat höra av sig? Hörs ni aldrig längre? Usch vad hemskt att tappa relationen med sin pappa sådär!
Hur som, vad jag vill säga är, om du vill bygga upp eran relation igen måste du arbeta för det! Han också såklart. Men det kommer nog ta tid. Är det värt ett försök så försök!
Kram en trogen läsare.
