Att inte kunna förlåta är också svårt - hur bygger man upp en raserad bro?
I oktober hände något som fick mig att ge upp något som betydde otroligt mycket för mig och för inte länge sedan hände det igen.
Har en klump i magen när jag tänker på det, jag känner skuld, skam, besvikelse och en känsla av svek som är oförlåtligt. Min psykolog säger att jag har svårt för att urskilja känslor, men jag tror han har fel.
Det har hänt så många gånger och jag klarar inte av att bearbeta det riktigt. Klarar inte av att diskutera konflikten, eftersom jag är rädd för att bryta ihop totalt om jag närmar mig det.
Sak efter sak läggs på hög och sträcker sig till i alla fall 9 år tillbaka. Saker som jag sedan förträngt utan att bearbeta men som dyker upp ofta. Och det förgör mig.
Varför går dom som betyder mest bakom ryggen, går det inte att prata med MIG? Vad ger jag för signaler som säger att det är ok att bryta de löften som getts... Och vad händer när man känner att man inte kan förlåta, hur mycket man än vill - är det en fråga för tiden att ta itu med?
Vissa saker känns som när någon läst din dagbok i hemlighet, spionerat på dig i duschen eller när du ligger hemma i sängen och hetsäter. Ni vet sådant där som ni hellre skulle dö än att låta andra se - men så händer det, o hur lär man sig leva med det?
Jag vågar inte lita helt ut på någon, förutom på bästis, A och J. Men dom får inte veta allt. Det får ingen längre.
Bara ni.
